..en tigrinna?

 

Hittade den här bilden på internet, och tänkte på alla mina välförtjänta bristningar.. För att inte tala om skrattgroparna (celluliter, apelsinhud) eller "volangerna" (hull som inte vet vart det ska ta vägen, och veckar sig).. Skrynklorna man fått av att kisa mot sol och garva läppen av sig.. Och sådana där huvudstrån av "fel" färg (vita, grå) – eller håret som dyker upp på "fel" ställen.. Kanske ärr som visar att man varit med om något men återhämtat sig.

Det är så lätt när andra säger det, svårare att tänka om sig själv.. att allt det där; det är faktiskt små bevis på att man levt, och lever! Visst kan man mota bort dem lite.. Träna, färga, rycka, smörja -  att vara fåfäng och göra sig fin kan ju vara härligt!

Men så himla mkt mer än så – är det ju inte. Faktum är att den där bilden faktiskt fick mig att se på min egen mage lite snällare.. "De glittriga strecken" (som min son kallar dem, för visst skimrar de lite!) visar att jag fött barn, levt – hur kan det någonsin vara fel? Livets tatuering som visar att man är en överlevare!

När jag skriver det här är det med träningsvärk både här och där.. den syns inte (orättvist!) men den får mig att må gott – vad spelar det för roll hur man levt och vilka spår det lämnat, om livet man lever här och nu är gott!?

Ha det fint!